Jag är arbetare. Jag kommer inte ifrån det. Jag är arbetarklass. Jag är det i blodet, i varje åsikt, i varenda handling. Jag arbetar. Min historia är att jag är krigare. Jag är soldat. Min nuvarande medelklassidentitet är enbart ett skendräktigt hån. Jag rättar mig i ledet. Jag följer. Jag sticker varken upp eller ut. Jag lyder. Jag skriver på och säger tack. Jag ifrågasätter inte auktoriteter. Jag gör som jag blir tillsagd. Jag litar på andra människors beslut. Jag vill inte härifrån. Jag är Stockholmssyndrom.
När jag var sjutton år visste jag inte ens vad ett universitet var.
Jag har arbetat hela mitt liv. Jag hade mitt första sommarjobb när jag var tolv år och när jag fyllde tretton fick jag börja arbeta på toalettpappersfabriken. De flesta som bor i byn där jag växte upp jobbar på toalettpappersfabriken, eller på sågverket. Min mamma jobbar som receptionist på toalettpappersfabriken. Min pappa är säljare. Han säljer pappret som tillverkas på toalettpappersfabriken. Min pappas fru är maskinförare på toalettpappersfabriken och min mammas man är elektriker på toalettpappersfabriken. Och jag då? Vad blev det av mig? Jag ville någonting annat. Jag visste bara inte hur. Jag hade inte kunskap om att skaffa kunskap. Jag visste inte hur jag skulle lära mig. Ingen i min familj hade pluggat. Min pappa hade inte ens gått ut gymnasiet.
Jag valde naturvetenskapliga linjen på gymnasiet. Inte för att jag ville det, utan för att någon annan sa till mig att det var en bra idé, ”Så man kan bli vad som helst sen”. Fast jag ville nog helst av allt läsa estet, men ”Det blir man ju ändå ingenting av”: Och jag hade bra betyg. Jag var duktig. Studierna var min första flykt. Biblioteket var mitt andra hem. Jag var ofta vaken om nätterna för att jag ville läsa flest böcker. Mitt rekord var 14 böcker på en månad. Då gick jag i femman.
Jag visste att det fanns mer i världen för mig. Jag var tillräckligt smart för att fatta det. Jag kunde känna det. Jag visste det inuti, men jag visste inte att det var filosofi. Jag hade en inneboende kärlek till kunskap. Jag längtade efter att få växa och jag kunde förstå¬ att det fanns någonting att nå.
Under gymnasiet hade jag kompisar som hade föräldrar som var professorer och ingenjörer, som jobbade med ekonomi och som hade grannar som var läkare. Mina kompisar skulle flytta till Lund och till Uppsala. De skulle läsa någonting som började med civil… De visste precis. Jag förstod ingenting.
Det tog några år och en kvällskurs i retorik för att jag skulle våga mig på att söka till ett universitet. Jag började på ett kandidatprogram i fysik i Lund. Inte för att jag själv ville det, utan för att en kompis pappa sa till mig att jag hade en hjärna som inte fick gå till spillo. Han var professor. Och jag visste ju att jag var smart. Jag vet nu att man inte behöver vara smart för att läsa på ett universitet. Man behöver bara följa instruktioner. Det är smart.
”Plugga i tre år till?! Vad ska det vara bra för? Vad ska du bli då?”- min historik ifrågasätter.
Jag vet inte.
Så jag hoppade av och sökte till Big Brother.
När jag var liten fick jag lära mig att pengar inte växte på träd. Jag trodde att de kom från bankomaten. Pengar var inte ett medel. Det var ett mål. Pengar var någonting man arbetade för, inte med. Ibland harmas jag på att jag är född där jag är. Sedan tänker jag att jag inte får tänka så, jag är ju både vit och privilegierad. Det är inte synd om mig. Att vara arbetarklass innebär att jag tror att andra alltid vet bäst. Jag visste inte att jag kunde vara forskare.
Jag visste inte vad utbildning var och att det var för alla. Enligt mina uträkningar, så kan jag, trots att jag tog min kandidatexamen i filosofi vid Södertörns högskola först år 2019, vara utbildad forskare innan jag fyller 40 år. Jag kan vara den där experten. Jag kan vara min framtid.
”Det där med filosofi, vad är det bra för?”
Jag är fortfarande en arbetare i ledet. Jag jobbar för folket, för nationen, för vår välfärd. Jag är en del av apparaten. Jag jobbar med utbildning. Jag jobbar med breddad rekrytering. Jag jobbar med att få såna som mig, som varken vet eller tror att det finns en annan väg- att veta det. Mitt jobb är att berätta för oss att vi får vara med, att det är vår rätt, att vi kan och får vara med: att vi är vi, och att vi är viktiga. Vår historia bygger vår framtid.
Vad kom först? Utbildning eller forskning? Hönan eller ägget? Är varje handling politisk? Jag är en medborgare som verkar för kvalité och säkerhet och som förhåller sig till lagar och förordningar. Jag är en del av en produktion. Jag är en del av kunskapens upprätthållande struktur. Jag är slöjan för världen. Jag lever i en demokrati för att jag själv har valt det.
”Men har du nått jobb då?”
Jag kan bli professor. Jag kan bli astronaut. Jag kan vara expert på mer än bara toalettpapper. Men ansvaret jag känner för existensen och betydelsefullheten i det jag gör, är fortfarande lika betungande nu som då. Bara min horisont är annorlunda, och mina arbetstider. Jag blir aldrig överklass, men världen är min. Min kärlek till kunskap, rättvisa och bildning, tillsammans med min passion för alla människors möjlighet och rätt till frihet och makt, liksom min längtan att få vara bra och veta att jag finns; min nyfikenhet brinner fortfarande hårt. Jag vet knappt varför jag lever men jag strävar fortfarande dit. Jag fortsätter. Jag arbetar på. Det är ju det jag gör. Det är ju det jag är. Tack.