Vi slåss mot naturen, som om vi glömt bort att vi är en del.
Och jag har svårt att andas. Det är som att hon ber.
”Snälla lyssna på mig, försök nu att förstå,
att luften är för tung och mina lungor är för små”.
Moder Jord har börjat skrika, för hon är desperat.
Hon har så mycket känslor, hon spränger sig själv snart.
Hon brinner genom elden, hon är så förbannat arg.
Hon offrar sin egen skönhet, och gör jorden mörk och karg.
Hon ropar genom vågor, signalerar med en storm.
Hon gråter genom regnet, och argumenterar med en tromb.
Vi förminskar hennes liv, bekräftar knappt ens hennes existens.
Vi tror att vi står över och vibrerar på en annan frekvens.
Min mamma är naturen, för hon är den som bär.
Hon ser hur hårt jag kämpar, hur jag överlever här.
Hon ser vad det är jag saknar och vad jag önskar att jag fick.
Hon vet min innersta längtan, när jag söker med min blick.
Hon gör ett sista gott försök, för oss att visa vem hon är.
Hennes tid är inte över. Det är hon som bestämmer här.
Hon blottar sin egen själ. Hon ber oss om vår nåd.
Men någon tar tag i ordet, och hävdar ”Vi har inte råd”.
Hon är min inre ilska, hon känner min frustration.
Hon brinner i mitt hjärta, hon är en levande demonstration.
Hon finns under mina fötter, hon följer där jag går.
Hon håller mig i rymden, och förmår när jag inte förstår.
Hon tror att hon inte är viktig, att hon inget är att ha.
Men det är vi som har tappat bort oss, och vi vet inte vart vi ska.
Vi tror på andra resurser, att det är tillgångar som krävs.
Att kapitalet räddar tillväxt, och att det är ekonomin som kvävs.
Moder Jord slog sitt sista slag, och blåste en sista blås.
Bakbunden och handfallen, ser jag på när allt förgås.
Jag var en gång ett frö, född till jorden för att dö.
Jag blommade och log, jag levde tills jag dog
Vi trodde att allt var gratis, men glömde bort vem det var som gav.
Vi betalade inte priset och Moder Jord går nu ner i sin grav.
”Människor, ni är små bortskämda barn, och med orimliga krav.
Ni kan inte ens se sanningen när jag drunknar i mitt eget hav”.