Becoming Yechidah – A Performative Performance

Länk till hela projektet på portalen diva. http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1576132&dswid=5068

 

Becoming Yechidah – A Performative Performance

 


JULIA
Oh Romeo, Romeo, why art thou Romeo?

 


ROMEO
I am not my name.

 

Is my name a limitation or a possibility? What is a definition in the sense of being? Is the word the wall that prevents the content from taking other forms? Is the world the wall that prevents me from taking space? Am I the content or the vessel? Can I tear down the wall? What is the wall? Can I redraw the line for what is me? What happens when I lose my name? What happens when I change that which is the vessel that holds the creation of me: my name? Is my name also my history? Is my name also my identity? I am not my name. Or am I? Then what am I? What is that which identifies me? What is a name? What is becoming another? How can I mold into new? How can the object of me, transform into another object, being watched from its own subject, into abject shaped in future, watched from a past perspective? Am I not just myself being watched from a historical point of view of my own? I am my past experiencing the new. Or rather, the new remembering the lack of my past.


Unity and entity. One and oneness. Who am I when I mirror you? United with myself. Myself as in you. Unique and united. Sharp, limited, one’s own. Focused, pointed. Directed. Determination. Truth. The answer. What is the question, is the question, is it? Stay in the question. Not wanting to have the answer. The answer will kill the question. Who am I? Creating a narrative of oneself. Performance and Performativity Unified, Undone. Undoing Christianity. Postcolonial process of becoming a person. Performance as Performing Identity. Do I have the right to produce my own subject in a world where all the objects are a product of violent history? How can I create myself?

 

Do I have to die first?

 


The Script as The Word

 


What is transferred in the script? Something else. The word as a carrier of meaning. The human as carrier of meaning. By speech. By speaking the word. Answering the call.

 


Ring ring

 

Hello!

 


Baptism as Blasphemy: Participatory Performance Event

 

LOCATION: Under the sun (one must have light to be able to see)
TEATER YLVA – konstnärlig ledare
DIRECTOR: TBA- Anders Paulin tillfrågas
SET DESIGN: Annika Nieminen Bromberg
PRODUCER: Annika Kofoed
COSTUME DESIGN: Anna Ardelius
YECHIDAH: Joseph Vila Garcia
SHAMAN: Marit Shirin Carolasdotter
THE FOOL: Samuele Francesco Caldognetto
AUDIENCE: Jessica Karlén
CURATOR: Eli Frankel

SCHEDULE
12.45 Namngivningsceremoni
12.50 Promenad och konstnärligt samtal under ledning av Eli Frankel
12.55 Begravningskaffe i samlingssalen

Efter ceremonin bjuds publiken in till begravningsfika och konstnärligt samtal under ledning av Eli Frankel. Eftersom det inte finns några dörrar till POPUP teater YLVA så kommer vi inte att kunna öppna dörrarna om det är så att du kommer för sent.
Press och media undanbeddes med hänsyn till de närmast sörjande.

 

The Mystical Experience of Becoming Yechidah

Yechidah är konceptuellt annorlunda än alla andra. Det är komplext men också naturligt. Yechidah är en syn, skild från alla andra syner, ett seende som ser samma verklighet, men som ser verkligheten annorlunda. Yechidah ser annorlunda på samma verklighet. Seendet är annorlunda, från vilken en ser, kastar ljuset på.

Vad gör vi när vi namnger ting? Vilken historia tillskriver vi tinget, och vad är det som försvinner? Kan ett begrepp innehålla ett vadå? Vad är ett namn? Grekiska NOMOS. NOMOS är lag. Namnet är lagen. Lagen är den under vilken vi skapar. Lagen är ramen. Namnet är lagen. Namnet är ramen. Namnet är hindret, eller möjligheten för vad som ska skapas.

On Unity

Enhet som i enhet (för sig själv) och enhet som i enhet (enhet med alltet) UNITY. Unikt och eget. Skarpt, begränsat, vasst. Skärp ditt sinne och fokusera all energi på en fråga. Frågan. Vad är frågan?

Alla dimensioner av själen existerar på samma plan, men en av dem ser en annan verklighet. Yechidah har en annan nivå av syn. Yechidah ser evighetens ljus i varje ting till skillnad från de andra dimensionerna. Yechidah ser inte begränsningen av någonting. Detta innebär att se gnistan av sanningen i allt. Detta är meningen av att känna igen Yechidah. Yechidah kan kännas igen inom dig. Du kan skåda storheten. Alltet. Det obegränsade, oändliga. Varat i allt. Yechidah är enhet, partikulärt, därför kan Yechidah erfara det singulära, det partikulära, enheten. När du upplever enighet med allt, kan du också se allt. Och att du är allt.

Hat är kärlek. Kärlek är hatet. Passionen i känslan av de båda ytterligheterna är det. Koncepten är endast separerade hos människan. Men inte i Yechidan. Där är allt ett. Enhet. Partikulär. Singulär. Det är seendet, ljuset i allt, genom allt. Begränsat är seendet som ser skillnad. Begränsad är viljan som tar slut eller ändras. Begränsad eller oändlig? I oändligheten finns varken skillnader eller begränsningar. Där finns bara allt. Tacka inte nej till någonting bara för att tacka nej.

Tackar nej för att uppnå enhet genom det. Motstå från ett begär mot någonting. Upplyst. Nirvana. Hur kan vi sluta begära? När begäret är en riktning, ett blivande mot någonting. Att inte ha för många begär. Viljans olika riktningar. Själens splittring. Att vilja ha upplysning – En vill inte bli upplyst om en redan är det? Om ljuset redan finns inuti mig, varför har jag begär efter det? Att vilja ha någonting som jag redan har. Är det för jag inte kan se det? Om jag redan är det. För att nå Yechidah, måste jag ge upp min vilja. Själen och viljan hör ihop genom att det är genom viljan vi upplever själen och oss själva. Men om en ger upp viljan, och sin egen själ, ger jag upp det för något större. Därför att om jag ger upp min vilja, ger jag upp mig själv. Utplåna begär, mig själv och döda viljan fullständigt, för att låta någonting annat att ta plats. Vad offrar jag? Om jag bara ger upp något, har jag fortfarande viljan kvar. Viljan till. Viljan till. Delvis eller helt. Viljan är kvar. Ge upp viljan totalt. Ge upp begäret efter att vilja ha det som är förbjudet. I levande stund kan jag inte offra allt. Jag kan inte offra begäret efter det hemliga och förbjudna, och säkerligen inte begäret efter helighet och Gxd. Första steget i att uppnå Yechidah: nollställ begär.

Genom att nollställa begären, kan Yechidah i vår själ börja skina. Genom varje gång vi avstår från begär, blir Yechidan starkare. Var vaken! I oändligheten, vad är det bästa? Yechidan är över viljan. Viljan är vad som förhindrar Yechidah. Om jag ej kan gå bortom min vilja, kan jag inte bli Yechidah,

Yechidah ser enhet. Allinkluderande. Det är allinkluderandet självt. Allomfattande. Det är allt. Det är alltet. Vad är allt? Allt innebär också ingenting? Allting finns i minsta detalj. Allting finns i allting. Allting finns i Yechidah. Det finns inga behov. För allt finns redan. Nollställ begäret. Viljan att bliva. Viljan att ha. Viljan att va?

Yechidah är Yechidah, I och av sig själv. Hur kan jag nå en förståelse av allting? Genom att bli allting. Hur blir vi allting? Yechidah är här för att berätta, att Gxd ordnar det där med detaljerna. För Gxd är redan där. Precis som du, och jag. I allt. Överallt. Att se skillnad- är att se en. De är delar av båda två, enhet. Samma. I varandra.

Att skåda djupet av vår själ, för att få perspektiv av enighet genom skapelsen.

I verklighetens värld ser vi skillnader, behöver vi vara i skillnader för att vara i världen? För att vi behöver vara delar? För att vara du och för att vara jag. Vi är inte enade i ljuset nu. För det blir vi först i framtiden. Den ljusa framtiden. Som en enhetlig del. Som en enhetlig del bland andra enhetliga delar av en enhet. Eller som en del i en enhet.

Språket kommer före människan. Namnet, spelar ingen roll. Det kan inte komma efter för det är ju vad det är ändå, oavsett namn. Men när namnet är där, spelar det ingen roll vad det som finns inom begreppet blir. För det är ändå samma sak. Tinget förändras inte, för att en namnger det annorlunda.

Elden vill dö. Den vill bort. Den vill försvinna. Den vill upp till det eviga ljuset. Den vill upp till Gxd. Jag ser mig själv som flamman som vill springa därifrån. Jag var elden som själv måste brinna upp?

I live on the edge. I live on the edge and therefore I feel alive. I want to feel alive. Because when I feel alive, I know I live. Feeling alive is getting high. Facing death is my profession. My profession is living life. Giving birth to life. Crystalizing my fantasy and dream into a solidifying journey. Getting high on my own supply, life.

This is an investigation of the human essence. The task is to explore the experience of meaning and its performative purpose. What language can express the experience of the Arts? Using a phenomenological approach on the metaphysics of the Arts. Identity. Where is identity? Why is becoming such an important part of being alive? Why is it not being that is being, but rather the becoming that creates the being that is being?

Inspiration och delvis fritt översatt från:

https://www.bilvavi.net/english/torah-way-enlightenment-009-thoughts-yechidah

 

Professorn i pyjamas och zoomvinkelstrategen

Klockan är snart nio. Jag har ännu inte tagit ansvar för min dag. Jag har endast klivit upp, just öppnat mina blå. Mötet börjar om tio minuter. Jag är fortfarande naken. Jag är privat. Jag går ner i köket. Mötet börjar snart.

Jag skyndar mig till jobbet fast jag redan är där. Jag menar- jag är här.

Jag börjar koppla upp mig, och ber snabbt en bön om att datorn inte ska krångla. Jag har två minuter. Zoom vill öppna i ett nytt fönster. Jag har glömt att stänga dörren om mitt tidigare liv. Jag kryssar ner och börjar om. En minut. Jag väljer tröjan och borstar tänderna sen.

God morgon, är det någon som vill säga något?

Ingen vill säga någonting.

Amen dåså hörrni, vi hörs igen imorrn!

Klickar ner alla fönster, missar ingenting. Zoom vill försäkra mig om att jag verkligen vill lämna mötet. Jag hör hur någon försöker haffa någon annan innan den försvinner ut och in i sin värld igen. En sekund. Jag är privat. Jag är här.

Nästa möte börjar om en halvtimma. Jag hinner allt. Jag ber igen. Den här gången min riktiga bön. Jag planerar min dag, rostar en macka, kollar mailen, surfar lite och funderar på om jag hinner tvätta idag. Det gör jag inte, men jag hinner ta på mig läppstift.

Jag håller duschslangen i högerhanden. Det är nog därför som den inte är lika ren som den vänstra. Jag undrar om det är fler som har tänkt på det.

Jag kopplar upp mig på nästa möte. Där sitter en professor i pyjamas. Vi inventerar och diskuterar implementerandet av verksamhetsutvecklande strategier. Lade du just märke till mitt språk? Jag är där nu.

Jag tar en sipp av mitt hemmabryggda kaffe. Professorn i pyjamas tar en sipp av sitt. Jag lyckas notera några titlar i bokhyllan bakom, trots att min offentligt upphandlade dataskärm endast erbjuder bild av rimlig kvalitét.

Vad äter du?

Jag blir plötsligt privat.

Jag sitter i mitt rum som innehåller varenda liten pryl jag äger. Kunskapen är mitt kapital. Hur skryter man med ett välfyllt Kindlebibliotek? Borde jag ha kavaj? Jag kunde åtminstone ha borstat håret. Förresten tror jag inte att Gud är en gubbe som sitter på ett moln i himlen. Då skulle Gud kunna vara en smörgåsätande professor i pyjamas på Onedrive.

Jag hör dig inte.

Hör du mig nu?

Jag försöker logga ut och in igen.

Det är något störande ljud.

Vänta, jag ska bara…

Det kanske är uppkopplingen.

Är det bättre nu?

Kanske. Jag vet inte.

Det funkade igår.

Du laggar.

Hör du mig nu?

Jag hör dig, men jag kan inte se dig.

Hallå, är du där?

Vi befinner oss i ett rum som inte finns. Vi är bilder i ett ingenting. Mina medmänniskor är små ansikten på en skärm. De finns egentligen i sina hem, på sina olika platser, sittande i olika ställningar, ätande sin olika mat. De kelar med sina djur och pratar med sina barn. De lämnar disken i diskhon och går på toa fast jag sitter precis där. De har sina liv men är blott föreställningar i mitt. Kan jag vara hundraprocentigt säker på att vi verkligen finns?

Platsen är neutral. Mina tekniska kunskaper placerar mig i en ordning. Professorn glömmer unmutea sig. Chefen har förvandlat sig själv till en potatis och vet inte hur man gör för att ändra tillbaka. Någon sitter tyst och kameran är avstängd. Är du där? Kan du något? Status kastas omkull. Bekvämlighetszoner finns inte och strukturer faller, nya arenor skapas och personer träder fram. Vad gör jag med vårt gemensamma rum när jag arbetar hemifrån mitt? Tar jag med mig mitt innersta privata hjärta; och ser jag dig där du sitter och sliter med ditt?

Plötsligt får jag följa med mina kollegor hem. Det är MTVcribs i Rissne. Vilken jävla utsikt från balkongen. Va?! Har du balkong?! Åh vad härligt det ser ut. Vad äter du? Åh! Jag vill också ha glass. Vad är det där?

Jag ser den opolerade sanningen. Jag blir en webkameraanpassad heminredningsspecialist och zoomvinkelstrategiker. Jag behöver ingen totalförändring. Jag behöver bara en överkropp och en hyfsat ren tröja.

Jag ser dig.

Du ser mig.

Vad bra.

Hör du mig?

Ja, hör du mig?

Jag hör dig jättebra.

Bra.

Fast nu försvann du.

Hallå?

Hallå?

Hör du mig nu?

Nu hör jag dig igen.

Bra.

Bra.

Gud.

Fan.

Jag hittar inte molnet.

Det ligger i menyn till vänster.

Ursäkta mig kyparen, jag har kollat på menyn och skulle vilja ha den där upplysningen.

Om naturen

Vi slåss mot naturen, som om vi glömt bort att vi är en del.
Och jag har svårt att andas. Det är som att hon ber.
”Snälla lyssna på mig, försök nu att förstå,
att luften är för tung och mina lungor är för små”.

Moder Jord har börjat skrika, för hon är desperat.
Hon har så mycket känslor, hon spränger sig själv snart.
Hon brinner genom elden, hon är så förbannat arg.
Hon offrar sin egen skönhet, och gör jorden mörk och karg.

Hon ropar genom vågor, signalerar med en storm.
Hon gråter genom regnet, och argumenterar med en tromb.
Vi förminskar hennes liv, bekräftar knappt ens hennes existens.
Vi tror att vi står över och vibrerar på en annan frekvens.

Min mamma är naturen, för hon är den som bär.
Hon ser hur hårt jag kämpar, hur jag överlever här.
Hon ser vad det är jag saknar och vad jag önskar att jag fick.
Hon vet min innersta längtan, när jag söker med min blick.

Hon gör ett sista gott försök, för oss att visa vem hon är.
Hennes tid är inte över. Det är hon som bestämmer här.
Hon blottar sin egen själ. Hon ber oss om vår nåd.
Men någon tar tag i ordet, och hävdar ”Vi har inte råd”.

Hon är min inre ilska, hon känner min frustration.
Hon brinner i mitt hjärta, hon är en levande demonstration.
Hon finns under mina fötter, hon följer där jag går.
Hon håller mig i rymden, och förmår när jag inte förstår.

Hon tror att hon inte är viktig, att hon inget är att ha.
Men det är vi som har tappat bort oss, och vi vet inte vart vi ska.
Vi tror på andra resurser, att det är tillgångar som krävs.
Att kapitalet räddar tillväxt, och att det är ekonomin som kvävs.

Moder Jord slog sitt sista slag, och blåste en sista blås.
Bakbunden och handfallen, ser jag på när allt förgås.
Jag var en gång ett frö, född till jorden för att dö.
Jag blommade och log, jag levde tills jag dog

Vi trodde att allt var gratis, men glömde bort vem det var som gav.
Vi betalade inte priset och Moder Jord går nu ner i sin grav.
”Människor, ni är små bortskämda barn, och med orimliga krav.
Ni kan inte ens se sanningen när jag drunknar i mitt eget hav”.

Jag är arbetare

Jag är arbetare. Jag kommer inte ifrån det. Jag är arbetarklass. Jag är det i blodet, i varje åsikt, i varenda handling. Jag arbetar. Min historia är att jag är krigare. Jag är soldat. Min nuvarande medelklassidentitet är enbart ett skendräktigt hån. Jag rättar mig i ledet. Jag följer. Jag sticker varken upp eller ut. Jag lyder. Jag skriver på och säger tack. Jag ifrågasätter inte auktoriteter. Jag gör som jag blir tillsagd. Jag litar på andra människors beslut. Jag vill inte härifrån. Jag är Stockholmssyndrom.

När jag var sjutton år visste jag inte ens vad ett universitet var.

Jag har arbetat hela mitt liv. Jag hade mitt första sommarjobb när jag var tolv år och när jag fyllde tretton fick jag börja arbeta på toalettpappersfabriken. De flesta som bor i byn där jag växte upp jobbar på toalettpappersfabriken, eller på sågverket. Min mamma jobbar som receptionist på toalettpappersfabriken. Min pappa är säljare. Han säljer pappret som tillverkas på toalettpappersfabriken. Min pappas fru är maskinförare på toalettpappersfabriken och min mammas man är elektriker på toalettpappersfabriken. Och jag då? Vad blev det av mig? Jag ville någonting annat. Jag visste bara inte hur. Jag hade inte kunskap om att skaffa kunskap. Jag visste inte hur jag skulle lära mig. Ingen i min familj hade pluggat. Min pappa hade inte ens gått ut gymnasiet.

Jag valde naturvetenskapliga linjen på gymnasiet. Inte för att jag ville det, utan för att någon annan sa till mig att det var en bra idé, ”Så man kan bli vad som helst sen”. Fast jag ville nog helst av allt läsa estet, men ”Det blir man ju ändå ingenting av”: Och jag hade bra betyg. Jag var duktig. Studierna var min första flykt. Biblioteket var mitt andra hem. Jag var ofta vaken om nätterna för att jag ville läsa flest böcker. Mitt rekord var 14 böcker på en månad. Då gick jag i femman.

Jag visste att det fanns mer i världen för mig. Jag var tillräckligt smart för att fatta det. Jag kunde känna det. Jag visste det inuti, men jag visste inte att det var filosofi. Jag hade en inneboende kärlek till kunskap. Jag längtade efter att få växa och jag kunde förstå¬ att det fanns någonting att nå.
Under gymnasiet hade jag kompisar som hade föräldrar som var professorer och ingenjörer, som jobbade med ekonomi och som hade grannar som var läkare. Mina kompisar skulle flytta till Lund och till Uppsala. De skulle läsa någonting som började med civil… De visste precis. Jag förstod ingenting.

Det tog några år och en kvällskurs i retorik för att jag skulle våga mig på att söka till ett universitet. Jag började på ett kandidatprogram i fysik i Lund. Inte för att jag själv ville det, utan för att en kompis pappa sa till mig att jag hade en hjärna som inte fick gå till spillo. Han var professor. Och jag visste ju att jag var smart. Jag vet nu att man inte behöver vara smart för att läsa på ett universitet. Man behöver bara följa instruktioner. Det är smart.

”Plugga i tre år till?! Vad ska det vara bra för? Vad ska du bli då?”- min historik ifrågasätter.

Jag vet inte.

Så jag hoppade av och sökte till Big Brother.

När jag var liten fick jag lära mig att pengar inte växte på träd. Jag trodde att de kom från bankomaten. Pengar var inte ett medel. Det var ett mål. Pengar var någonting man arbetade för, inte med. Ibland harmas jag på att jag är född där jag är. Sedan tänker jag att jag inte får tänka så, jag är ju både vit och privilegierad. Det är inte synd om mig. Att vara arbetarklass innebär att jag tror att andra alltid vet bäst. Jag visste inte att jag kunde vara forskare.

Jag visste inte vad utbildning var och att det var för alla. Enligt mina uträkningar, så kan jag, trots att jag tog min kandidatexamen i filosofi vid Södertörns högskola först år 2019, vara utbildad forskare innan jag fyller 40 år. Jag kan vara den där experten. Jag kan vara min framtid.

”Det där med filosofi, vad är det bra för?”

Jag är fortfarande en arbetare i ledet. Jag jobbar för folket, för nationen, för vår välfärd. Jag är en del av apparaten. Jag jobbar med utbildning. Jag jobbar med breddad rekrytering. Jag jobbar med att få såna som mig, som varken vet eller tror att det finns en annan väg- att veta det. Mitt jobb är att berätta för oss att vi får vara med, att det är vår rätt, att vi kan och får vara med: att vi är vi, och att vi är viktiga. Vår historia bygger vår framtid.

Vad kom först? Utbildning eller forskning? Hönan eller ägget? Är varje handling politisk? Jag är en medborgare som verkar för kvalité och säkerhet och som förhåller sig till lagar och förordningar. Jag är en del av en produktion. Jag är en del av kunskapens upprätthållande struktur. Jag är slöjan för världen. Jag lever i en demokrati för att jag själv har valt det.

”Men har du nått jobb då?”

Jag kan bli professor. Jag kan bli astronaut. Jag kan vara expert på mer än bara toalettpapper. Men ansvaret jag känner för existensen och betydelsefullheten i det jag gör, är fortfarande lika betungande nu som då. Bara min horisont är annorlunda, och mina arbetstider. Jag blir aldrig överklass, men världen är min. Min kärlek till kunskap, rättvisa och bildning, tillsammans med min passion för alla människors möjlighet och rätt till frihet och makt, liksom min längtan att få vara bra och veta att jag finns; min nyfikenhet brinner fortfarande hårt. Jag vet knappt varför jag lever men jag strävar fortfarande dit. Jag fortsätter. Jag arbetar på. Det är ju det jag gör. Det är ju det jag är. Tack.