Professorn i pyjamas och zoomvinkelstrategen

Klockan är snart nio. Jag har ännu inte tagit ansvar för min dag. Jag har endast klivit upp, just öppnat mina blå. Mötet börjar om tio minuter. Jag är fortfarande naken. Jag är privat. Jag går ner i köket. Mötet börjar snart.

Jag skyndar mig till jobbet fast jag redan är där. Jag menar- jag är här.

Jag börjar koppla upp mig, och ber snabbt en bön om att datorn inte ska krångla. Jag har två minuter. Zoom vill öppna i ett nytt fönster. Jag har glömt att stänga dörren om mitt tidigare liv. Jag kryssar ner och börjar om. En minut. Jag väljer tröjan och borstar tänderna sen.

God morgon, är det någon som vill säga något?

Ingen vill säga någonting.

Amen dåså hörrni, vi hörs igen imorrn!

Klickar ner alla fönster, missar ingenting. Zoom vill försäkra mig om att jag verkligen vill lämna mötet. Jag hör hur någon försöker haffa någon annan innan den försvinner ut och in i sin värld igen. En sekund. Jag är privat. Jag är här.

Nästa möte börjar om en halvtimma. Jag hinner allt. Jag ber igen. Den här gången min riktiga bön. Jag planerar min dag, rostar en macka, kollar mailen, surfar lite och funderar på om jag hinner tvätta idag. Det gör jag inte, men jag hinner ta på mig läppstift.

Jag håller duschslangen i högerhanden. Det är nog därför som den inte är lika ren som den vänstra. Jag undrar om det är fler som har tänkt på det.

Jag kopplar upp mig på nästa möte. Där sitter en professor i pyjamas. Vi inventerar och diskuterar implementerandet av verksamhetsutvecklande strategier. Lade du just märke till mitt språk? Jag är där nu.

Jag tar en sipp av mitt hemmabryggda kaffe. Professorn i pyjamas tar en sipp av sitt. Jag lyckas notera några titlar i bokhyllan bakom, trots att min offentligt upphandlade dataskärm endast erbjuder bild av rimlig kvalitét.

Vad äter du?

Jag blir plötsligt privat.

Jag sitter i mitt rum som innehåller varenda liten pryl jag äger. Kunskapen är mitt kapital. Hur skryter man med ett välfyllt Kindlebibliotek? Borde jag ha kavaj? Jag kunde åtminstone ha borstat håret. Förresten tror jag inte att Gud är en gubbe som sitter på ett moln i himlen. Då skulle Gud kunna vara en smörgåsätande professor i pyjamas på Onedrive.

Jag hör dig inte.

Hör du mig nu?

Jag försöker logga ut och in igen.

Det är något störande ljud.

Vänta, jag ska bara…

Det kanske är uppkopplingen.

Är det bättre nu?

Kanske. Jag vet inte.

Det funkade igår.

Du laggar.

Hör du mig nu?

Jag hör dig, men jag kan inte se dig.

Hallå, är du där?

Vi befinner oss i ett rum som inte finns. Vi är bilder i ett ingenting. Mina medmänniskor är små ansikten på en skärm. De finns egentligen i sina hem, på sina olika platser, sittande i olika ställningar, ätande sin olika mat. De kelar med sina djur och pratar med sina barn. De lämnar disken i diskhon och går på toa fast jag sitter precis där. De har sina liv men är blott föreställningar i mitt. Kan jag vara hundraprocentigt säker på att vi verkligen finns?

Platsen är neutral. Mina tekniska kunskaper placerar mig i en ordning. Professorn glömmer unmutea sig. Chefen har förvandlat sig själv till en potatis och vet inte hur man gör för att ändra tillbaka. Någon sitter tyst och kameran är avstängd. Är du där? Kan du något? Status kastas omkull. Bekvämlighetszoner finns inte och strukturer faller, nya arenor skapas och personer träder fram. Vad gör jag med vårt gemensamma rum när jag arbetar hemifrån mitt? Tar jag med mig mitt innersta privata hjärta; och ser jag dig där du sitter och sliter med ditt?

Plötsligt får jag följa med mina kollegor hem. Det är MTVcribs i Rissne. Vilken jävla utsikt från balkongen. Va?! Har du balkong?! Åh vad härligt det ser ut. Vad äter du? Åh! Jag vill också ha glass. Vad är det där?

Jag ser den opolerade sanningen. Jag blir en webkameraanpassad heminredningsspecialist och zoomvinkelstrategiker. Jag behöver ingen totalförändring. Jag behöver bara en överkropp och en hyfsat ren tröja.

Jag ser dig.

Du ser mig.

Vad bra.

Hör du mig?

Ja, hör du mig?

Jag hör dig jättebra.

Bra.

Fast nu försvann du.

Hallå?

Hallå?

Hör du mig nu?

Nu hör jag dig igen.

Bra.

Bra.

Gud.

Fan.

Jag hittar inte molnet.

Det ligger i menyn till vänster.

Ursäkta mig kyparen, jag har kollat på menyn och skulle vilja ha den där upplysningen.

Jag är arbetare

Jag är arbetare. Jag kommer inte ifrån det. Jag är arbetarklass. Jag är det i blodet, i varje åsikt, i varenda handling. Jag arbetar. Min historia är att jag är krigare. Jag är soldat. Min nuvarande medelklassidentitet är enbart ett skendräktigt hån. Jag rättar mig i ledet. Jag följer. Jag sticker varken upp eller ut. Jag lyder. Jag skriver på och säger tack. Jag ifrågasätter inte auktoriteter. Jag gör som jag blir tillsagd. Jag litar på andra människors beslut. Jag vill inte härifrån. Jag är Stockholmssyndrom.

När jag var sjutton år visste jag inte ens vad ett universitet var.

Jag har arbetat hela mitt liv. Jag hade mitt första sommarjobb när jag var tolv år och när jag fyllde tretton fick jag börja arbeta på toalettpappersfabriken. De flesta som bor i byn där jag växte upp jobbar på toalettpappersfabriken, eller på sågverket. Min mamma jobbar som receptionist på toalettpappersfabriken. Min pappa är säljare. Han säljer pappret som tillverkas på toalettpappersfabriken. Min pappas fru är maskinförare på toalettpappersfabriken och min mammas man är elektriker på toalettpappersfabriken. Och jag då? Vad blev det av mig? Jag ville någonting annat. Jag visste bara inte hur. Jag hade inte kunskap om att skaffa kunskap. Jag visste inte hur jag skulle lära mig. Ingen i min familj hade pluggat. Min pappa hade inte ens gått ut gymnasiet.

Jag valde naturvetenskapliga linjen på gymnasiet. Inte för att jag ville det, utan för att någon annan sa till mig att det var en bra idé, ”Så man kan bli vad som helst sen”. Fast jag ville nog helst av allt läsa estet, men ”Det blir man ju ändå ingenting av”: Och jag hade bra betyg. Jag var duktig. Studierna var min första flykt. Biblioteket var mitt andra hem. Jag var ofta vaken om nätterna för att jag ville läsa flest böcker. Mitt rekord var 14 böcker på en månad. Då gick jag i femman.

Jag visste att det fanns mer i världen för mig. Jag var tillräckligt smart för att fatta det. Jag kunde känna det. Jag visste det inuti, men jag visste inte att det var filosofi. Jag hade en inneboende kärlek till kunskap. Jag längtade efter att få växa och jag kunde förstå¬ att det fanns någonting att nå.
Under gymnasiet hade jag kompisar som hade föräldrar som var professorer och ingenjörer, som jobbade med ekonomi och som hade grannar som var läkare. Mina kompisar skulle flytta till Lund och till Uppsala. De skulle läsa någonting som började med civil… De visste precis. Jag förstod ingenting.

Det tog några år och en kvällskurs i retorik för att jag skulle våga mig på att söka till ett universitet. Jag började på ett kandidatprogram i fysik i Lund. Inte för att jag själv ville det, utan för att en kompis pappa sa till mig att jag hade en hjärna som inte fick gå till spillo. Han var professor. Och jag visste ju att jag var smart. Jag vet nu att man inte behöver vara smart för att läsa på ett universitet. Man behöver bara följa instruktioner. Det är smart.

”Plugga i tre år till?! Vad ska det vara bra för? Vad ska du bli då?”- min historik ifrågasätter.

Jag vet inte.

Så jag hoppade av och sökte till Big Brother.

När jag var liten fick jag lära mig att pengar inte växte på träd. Jag trodde att de kom från bankomaten. Pengar var inte ett medel. Det var ett mål. Pengar var någonting man arbetade för, inte med. Ibland harmas jag på att jag är född där jag är. Sedan tänker jag att jag inte får tänka så, jag är ju både vit och privilegierad. Det är inte synd om mig. Att vara arbetarklass innebär att jag tror att andra alltid vet bäst. Jag visste inte att jag kunde vara forskare.

Jag visste inte vad utbildning var och att det var för alla. Enligt mina uträkningar, så kan jag, trots att jag tog min kandidatexamen i filosofi vid Södertörns högskola först år 2019, vara utbildad forskare innan jag fyller 40 år. Jag kan vara den där experten. Jag kan vara min framtid.

”Det där med filosofi, vad är det bra för?”

Jag är fortfarande en arbetare i ledet. Jag jobbar för folket, för nationen, för vår välfärd. Jag är en del av apparaten. Jag jobbar med utbildning. Jag jobbar med breddad rekrytering. Jag jobbar med att få såna som mig, som varken vet eller tror att det finns en annan väg- att veta det. Mitt jobb är att berätta för oss att vi får vara med, att det är vår rätt, att vi kan och får vara med: att vi är vi, och att vi är viktiga. Vår historia bygger vår framtid.

Vad kom först? Utbildning eller forskning? Hönan eller ägget? Är varje handling politisk? Jag är en medborgare som verkar för kvalité och säkerhet och som förhåller sig till lagar och förordningar. Jag är en del av en produktion. Jag är en del av kunskapens upprätthållande struktur. Jag är slöjan för världen. Jag lever i en demokrati för att jag själv har valt det.

”Men har du nått jobb då?”

Jag kan bli professor. Jag kan bli astronaut. Jag kan vara expert på mer än bara toalettpapper. Men ansvaret jag känner för existensen och betydelsefullheten i det jag gör, är fortfarande lika betungande nu som då. Bara min horisont är annorlunda, och mina arbetstider. Jag blir aldrig överklass, men världen är min. Min kärlek till kunskap, rättvisa och bildning, tillsammans med min passion för alla människors möjlighet och rätt till frihet och makt, liksom min längtan att få vara bra och veta att jag finns; min nyfikenhet brinner fortfarande hårt. Jag vet knappt varför jag lever men jag strävar fortfarande dit. Jag fortsätter. Jag arbetar på. Det är ju det jag gör. Det är ju det jag är. Tack.